Jag må vara norrlänning, men nu är det för kallt

Att stressläsningssyndromet skulle uppenbara sig såhär under julledigheten hade jag väl aldrig kunnat tro.

Jag insåg för ungefär två timmar sedan att jag snart borde börja fundera på när jag ska åka hem från barndomsstaden och föräldrahemmet till mitt eget hem i en annan stad. Jag insåg att den nya terminen nog snart börjar. Herregud, jag som skulle vara hemma* så himla länge! Nu håller jag på med två böcker som inte är mina och som jag verkligen inte orkar dra med mig hem**, och det är bara några ynka dagar kvar, och det faktum att jag inte riktigt gillar Den förlorade symbolen gör att det inte går särskilt snabbt framåt. Skam lyssnar jag ju på, men då ska man sig ut på en promenad för att kunna fokusera på den. Idag hade funkat perfekt för en promenad - jag är så pigg att man skulle kunna tro att jag tagit något olagligt - men det faktum att det just nu står  -24.6 på termometern gör att det inte känns aktuellt.

Nej, det blir nog en kopp kaffe och en sista chans för Dan Brown.

*hemma i staden där rötterna finns
**hemma i staden där jag nu pluggar och bor